Pim, 20, är icke-binär:

”Vill att folk ska förstå att jag
är på riktigt”

Bitarna skaver på insidan. River och sliter.
Bitar av könsnormer mot förvirrade, trasiga delar av hen själv.
Det gör ont.
Så får Pim höra begreppet icke-binär och allt faller på plats.
– Det var som att jag kunde andas för första gången.

text Frida Söderlund foto Anna Tärnhuvud

Pim, 20, ligger raklång i snön utanför hemmet i Skellefteå. Det är mitt i natten, himlen är kolsvart men klar och det är som att stjärnorna är en spegelbild av snökristallerna på marken.

Hen kan inte sova. Den artificiella stjärnhimmel hen byggt över sin säng, av mönster och saker och färger hen älskar, hjälper inte mot tankarna och känslorna som stormar i kroppen. Den riktiga, som är densamma för oss alla oavsett vilka vi är, är det enda som lugnar.
– Jag var där ute i en timme. Kastade snöbollar och pratade i telefonen. Jag var helt manisk för att jag var så nervös. Över att prata. Över att berätta. Jag tänkte på vad det här skulle kunna komma att mynna ut i? Hur kommer mitt liv att förändras?

”Jag vill att folk ska förstå
att jag är på riktigt”

Hen tystnar.
– Det jag vill att folk ska förstå är att jag är på riktigt. Jag finns, jag existerar. Jag är människa, av kött och blod. Min smärta är riktig smärta, det jag behöver genomlida är på riktigt. Det jag önskar att folk kunde förstå är att den jag är inte är ett påhitt.

Pim är en icke-binär transperson. Varken kvinna eller man, varken det ena eller det andra av de två kön som alla barn i Sverige tilldelas vid sin födsel. Vissa icke-binära känner sig som båda, eller som en blandning. Andra känner sig som inget alls. Grundläggande för icke-binära personer är att de inte identifierar sig som bara man eller bara kvinna.
– Jag har alltid känt att de här två könskategorierna skavt i mig. Att jag inte passat in i samhällets sätt att se på mig. Att jag blivit tolkad som något jag aldrig känt att jag varit. Det har varit jättejobbigt. Hade jag vetat vad icke-binär är när jag var 14 år gammal hade jag satt den etiketten direkt, säger hen.

I stället blev skolgången en kamp. Psykisk ohälsa följde med från barndomen och Pim började experimentera med sina uttryck för att hitta en plats att höra hemma. Extremt maskulint under en period. Extremt feminint under en annan.
– Det fanns ingenstans där jag var välkommen. Så sökandet var mest ett försök att se en strimma ljus samtidigt som en kravlade runt i ett mörker, på något sätt. Jag var så förvirrad och arg och ledsen och uppgiven över att jag aldrig fick vara den jag var. Det var inte förrän jag började gymnasiet och träffade människor som fick mig i rätt riktning och presenterade begreppet för mig som jag började acceptera mig själv, säger hen.
– När jag fick reda på vad icke-binär var för någonting kände jag direkt att ”det här stämmer in på mig”. Alla pusselbitar föll på plats. Allt jag känt hela mitt liv, genom hela skolgången. När jag fick reda på vad icke-binär är var det som att jag kunde andas för första gången.

”Jag lever mitt egna liv
– men får inte vara jag”

I Sverige finns det inget juridiskt kön som bekräftar Pims identitet*. Att röra sig utanför hemmet innebär därför att alltid bli felkönad. Av system, människor och myndigheter. Det är det eller att inte bli sedd alls. Som när busschauffören säger ”mina damer och herrar” eller när toaletterna är indelade i man eller kvinna. Att leva blir inte bara svårt – det är en ständig kamp att ens existera.
– Det är som att allting som händer i ditt liv inte handlar om dig. Ditt liv pågår och du lever det, men ingen ser dig någonsin som dig. Det är som att alla alltid säger fel namn till dig. Ett namn som inte är ditt men som ändå står skrivet i din panna, för det är så folk ser dig. Och du vill bara skrika ut ”jag heter inte det här, det här är inte jag”. Det är så med allting. En går igenom hela jävla livet och får inte ens existera. Jag lever mitt egna liv men får inte ens vara jag.

Pim är sjukskriven och tillbringar stora delar av sina dagar på Rivhuset, ett självstyrande kulturhus som arbetar med aktivism och gräsrotskultur. En plats där Pim kan känna sig trygg för att hen vet att människorna är hens allierade. Att de, precis som Pim, försöker vara öppna gentemot andra och förbättra sig själva och synen på andra människor.

Hur känns det att inte ha rätt till ett juridiskt kön?
– Det gör mig jätte, jätte, jättearg. Jag blir så orimligt arg att ilskan inte får plats i mig. Jag förstår inte hur något så enkelt, som ett tredje juridiskt kön, ska vara så svårt att de hellre låter människor hamna utanför samhället? Det gör så ont. Och det gör mig så orimligt arg att jag inte vet var jag ska  ta vägen med den ilskan. Vem ska jag lägga den på? Vems fel är det här? Vem kan jag vara arg på? Den ilskan sätts mot en själv istället.Varför var jag tvungen vara på det här sättet? Varför var jag bara tvungen att inte passa in i allt som redan fanns?
Hen tystnar. Vänder upp blicken.
– Men genom att falla sönder finner jag styrkan att kunna bygga upp det jag är på riktigt. Jag tänker inte upp och jag slutar inte förrän vi har ett tredje juridiskt kön. Jag vet att det kommer att komma inom min livstid. Jag tänker inte dö förrän det händer. Och det finner jag styrka i. Att jag tänker kämpa för det tills det händer.

Fotnot: I USA, Storbritannien, Australien och Bangladesh kan du få ett X i ditt pass, som står för en neutral könsidentitet. Syftet har varit att undanröja diskriminering gentemot transpersoner och intersexuella

REPORTER

FOTOGRAF

SE FLER BILDER

LÄS FLER ARTIKLAR