”Att få vara Jossan
är en sån sjukt
häftig känsla”

De sydde ihop såren med 68 stygn.
Konsekvensen av att inte orka mer.
Men så hittade Josefine styrkan inombords – och började lappa ihop sig själv bit för bit.
– Att få vara Jossan, och att människor ser en för den man är, det är en sån sjukt häftig känsla, säger hon.

text Frida Söderlund foto Anna Tärnhuvud

Josefine är fyra eller fem år gammal när hon tar på sig sin mormors klackar. Små fötter i alldeles för stora skor. Hon minns känslan så klart. Den där längtan efter att få vara som hon. Att få ha klackskor och handväskor.
– Jag provade hennes skor hela tiden. Det var det jag ville ha. Det var det jag ville skulle vara en del av mig. Jag har alltid känt att det är något som är annorlunda. Att jag inte riktigt varit som alla andra. Och jag har känt det sedan dess. Även om man inte förstår exakt vad det är när man är så liten, säger hon.

I dag, 18 år senare, har Josefine en hylla i sitt rum med skor som är hennes egna. Gula. Svarta. Blå. Vuxna fötter i nya skor. Möjligheterna som inte fanns då har blivit fler i dag. Men det har varit en lång väg hit.
Ungdomsåren var stökiga. Josefine beskriver tiden som ”suddig”, kantad av alkohol och droger. Tankarna och känslorna var för många och för mycket, hon klarade inte av allt som pågick inombords. Alla frågor som behövde svar hon inte hade.

Vem är hon? Varför känner hon så här? Känner att hon inte är den kille alla ser henne som.
Möten med andra transtjejer fick henne att inse att ”okej, det finns fler sätt att leva sitt liv”.
Men vem skulle hjälpa henne?
– Jag vred och vände på det på alla sätt som gick. Och att hålla på att tänka och undra, dag ut och dag in, det tog på psyket. För mig var alkohol och droger en flykt jag tog till för att slippa känna och tänka, säger hon.

”Det är en stor befrielse att komma på vem man är”

– Man börjar förstå vad som händer inombords, men man blir rädd. Rädd för att man inte vet hur man ska handskas med det. För det är en sån stor del av en själv, ett så stort beslut, en sån stor förändring.
Josefin tystnar.
– Det är en stor befrielse att komma på vem man är och förstå vad man måste göra för att bli den man ska vara, men att ta det här stegen att träffa läkare och psykologer som ska utvärdera en. Det är ganska… smärtsamt. Det är konstigt att någon annan ska bestämma vad jag ska göra med mig själv.

En natt orkade hon inte grubbla mer.
– Jag gick in på toaletten, tog ett rakblad och skar mig i låren. Jag fick sy 68 stygn. Alla känslor hade liksom samlats på hög. Det blev bara för mycket.
Josefine ville inte dö, hon ville bara få hjälp. Hjälp att förstå sig själv. Men efter två nätter på vuxenpsyk skickades hon bara hem igen. Utan svar, men med en känsla av att ha blivit kastad som skräp. Hennes tillit till sjukvården försvann och hon fick i stället hitta styrka i sig själv.

”Jag vette fan var den styrkan
kom från. Men den fanns där”

– Jag behövde hjälp men fick rycka upp mig själv. Jag vette fan var styrkan kom från. Men den fanns där inne någonstans. Och någonstans vet man ju också, långt där inne, att det kan bli bättre. Att det kommer att bli bättre.
Kollegorna och barnen på förskolan där hon jobbade blev ett extra stöd. En anledning att kliva upp och en bekräftelse på att hon kunde bli sedd för den hon var.
– Den positiviteten, och att de alltid gjorde sitt yttersta för att förstå mig genom min förvandling, det var vad jag behövde. Man behöver folk som tror på en. Som bryr sig. Det var min räddning.

Hur känns allt i dag?
– Det går upp och ner, vissa dagar ser jag mig själv och vissa dagar inte. Det är jobbigt att vakna upp varje morgon och ha en del på kroppen som inte ska vara där. Det är något av det svåraste och det är en smärtsam process att gömma den här könsdelen. Att få den att se platt och kvinnlig ut. Jag kan komma hem efter jobbet med brännsår i hela…
Hon tystnar.
– Man gör allt för att trycka bort skiten. Och det är jobbigt, varje dag. Att inte bara kunna gå upp, ta på sig trosor och byxor som vem fan som helst. Min största rädsla är att inte smälta in som en kvinna. Tanken på att någon skulle se mig som en kille… det är så förnedrande.

Josefine sveper med blicken över rummet. På väggen finns en inramad bild på Caitlyn Jenner, 67. Hon som satte transkvinnorna på kartan när hon kom ut som sig själv efter att ha levt ett helt liv som någon annan. För Josefine tog det 19 år innan hon förstod, 23 innan hon fick sitt nya juridiska kön.
– Jag längtar efter att skapa en egen familj. Det är något jag vill ha i mitt liv, säger hon.
– Jag vill bara att alla ska förstå att det inte bara finns två typer av människor, det finns hur många som helst. Det spelar ingen roll vem man är eller vill vara, om folk bara håller sig till sig själva men har förståelse och respekt skulle det vara så enkelt. Det finns viktigare saker att lägga energi på än vad folk har mellan benen eller vilka de ligger med.
Josefine väntar just nu på att få göra en operation av könsorganet. Hon vet inte hur länge hon kan tvingas vänta men framtiden är nu, om än svår, ljusare än någonsin.

– De här tre åren som Jossan har varit fantastiska. Det har varit så skönt att kunna vara sig själv framför sina vänner och sin familj. Att folk kallar en för Jossan och säger ”hon”… det är en sån sjukt häftig känsla. Känslan av att de ser mig. Ser vem jag är och accepterar mig för den jag är.
Vad vill du säga till andra unga?
– Att de ska prata om hur de känner. Och att det är viktigt att ha hopp. Att se ljust på framtiden. För solen skiner, det kommer att bli bra. Vi har redan gjort väldigt många framsteg på kort tid och det kan bara bli bättre.

REPORTER

FOTOGRAF

LÄS FLER ARTIKLAR