Idol-Cameron: ”Hade
aldrig kommit hit om
jag fortsatt vara tjej”

Drömmarna håller honom vid liv.
Drömmarna och den där tanken på sig själv tio år från nu.
Tanken på sig själv, på en strand, utan tröja.
Fri i ett liv som blivit allt roligare att leva.
– Jag hade aldrig kunnat komma så här långt om jag fortsatt vara tjej. Kön är vad du har mellan benen, men din könsidentitet är vad du har i huvudet, säger Cameron Jai, 16.

text Frida Söderlund foto Anna Tärnhuvud

Det har gått exakt sjutton minuter. Tårar börjar sakta torka och känslor vädras ut från en kväll där mörker ersatts av ljus. Där kärlek, identiteter och livsöden fått utrymme, uppmärksamhet och bekräftelse. Långborden på Cirkus i Stockholm dukas av och människor fångar upp varandra för att fortsätta fira allas rätt att vara sig själva.

Mitt i allt sitter Cameron Jai, 16. Han håller plakatet mot bröstet. Det som säger ”Årets trans 2017”. Det som säger att hans historia nått ut. En bekräftelse på att det han gör, att den han är, är viktig.
– Jag lovar, jag drömmer. Det här är inte på riktigt. Jag kommer att vakna i morgon och det har inte varit på riktigt, säger han.
Men det är det.

”Jag visste att allting skulle förändras när jag berättade”

Cameron är sju år gammal när han säger till sina kompisar: ”jag skulle egentligen varit kille, men Gud har gjort mig till tjej”. Han är inte rädd för tankarna där och då. För honom är det fullt naturligt att säga att han är det han känner sig som. Men med åren förändras det, det blir inte fullt lika lätt att vara könsöverskridande. Först när han är 13 kommer han i kontakt med ordet ”trans”, men det klickar inte direkt. När han är 15 börjar han tänka igen. ”Är det det här jag är?”.
Då har han redan klippt håret kort och börjat klä sig mer maskulint för att må bättre.
– Jag berättade för min bästa kompis först och jag kommer ihåg hur jag inte ville säga ”jag är trans”, så jag sa ”jag är den här saken jag inte vill säga, men jag är den saken”. Och hon fattade vad jag menade, säger han.
– Jag vågade bara inte säga det. Jag tänkte det ju hela tiden, men hade aldrig sagt orden och det skrämde mig att säga orden. Jag visste att allting skulle förändras när jag berättade och jag var rädd för det. Jag hade läst om folk som mådde jättedåligt och den förändringen som skulle komma betydde en ny start, och att jag skulle behöva gå igenom all den här stressen, som jag går igenom nu. Jag tror det var det jag var rädd för. Att faktiskt göra något åt det, för att det inte är så accepterat.

”I skolan är det rätt lätt för mig
för att jag passerar ganska väl”

I mars 2016 kommer Cameron ut. Han skriver ett mejl till sina föräldrar och berättar för vänner.
Han möter inget motstånd, inget hat. Klasskompisarna kallar honom för Cameron och han kan knappt tro att det är så ”lätt”, som det är.
– Det var så skönt. I skolan är det rätt lätt för mig för att jag passerar ganska väl. Jag ser ut som det kön jag vill framstå som. Men för andra är det svårare, speciellt för folk som inte passerar. De kan bli väldigt mobbade, lärarna kan strunta i vad du säger och använda fel pronomen. Och det är inte acceptabelt.
När mår du själv dåligt?
– Det kan vara jobbigt i bland när jag tittar på till exempel Youtube och ser någon sitta med bar överkropp eller prata med mörk röst, då kan jag känna ”jag vill också vara sådär”. Då kan det bli tungt. Men jag försöker hitta styrka i mig själv och tänker att om tio år kommer det vara mycket bättre. Då kommer jag kanske sitta på en strand utan en tröja. Det får mig att pusha vidare, säger han.
– För mig som transkille innebär det att jag få vara mig själv. Alla transkillar är annorlunda. Vissa vill äta testosteron, vissa vill operera sig, vissa vill inget av det. Men det är okej. Jag supportar alla.
Han ler.
– Jag är bara 16 år, men jag står upp för att visa att det är inte bara är vuxna som vet att de är trans.

Man kan vara tonåring, man kan vara vuxen, man kan vara tre år gammal. Det är viktigt att förstå.
Kön är vad du har mellan benen, men könsidentitet är vad du har i huvudet.

”Nu är det mycket
roligare att leva”

Cameron har precis påbörjat sin könsutredning. Vårdköerna är långa och han känner sig frustrerad.
Det kommer att dröja ett och ett halvt år innan han får operera bort sina bröst. Men han håller ut.
Han är mer orolig för andra.
– Om man redan är grovt deprimerad och måste vänta jättelänge, det blir som ett slag i magen. Har man tagit steget men måste vänta nio månader, det kanske någon inte orkar och känner ”jag tar livet av mig i stället”, säger han.
– För mig… jag har haft turen att jag var med i ”Idol” och fick den plattformen. Det är det som peppar mig. Min dröm håller på nu, så varför skulle jag avsluta något mitt i det? Min karriär håller mig vid liv.
Hur har du förändrats av att kunna vara dig själv?
– Jag känner nu att det är mycket roligare att leva. Jag hade aldrig kunnat komma såhär långt om jag fortfarande levt som tjej. Livet är bara roligare nu, säger han.
– När jag var med i Idol så ville jag inte bli en snyfthistoria, för jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig för att jag är trans. Det är inget att tycka synd om. Jag är bara en vanlig människa, bara en vanlig kille, förutom att jag inte har ”killdelar”.
Han ler.
– Alltså, jag ville bara inte att folk skulle tycka synd om mig, för det är bara dumt. Man ska inte tycka synd om någon som är trans. Det är en positiv sak, inte en negativ.

REPORTER

FOTOGRAF

LÄS FLER ARTIKLAR